Lilleskutt
Smeknamn: Skutt
Ras: Vädurskorsning
Färg: Madagaskar brokad
Kön: Hane
Född: 2 Juni 2000 - 26 November 2008
Uppfödare: Bekant till mamma
Klassning SKHRF
Rak: Lätt
Krok: Lätt
Längd: Ej startad
Höjd: Ej startad
Om Skutt:
Skutten var min första kanin, och min bästa vän. Jag vet inte riktigt hur jag ska kunna beskriva honom för att göra honom rättvisa, men ett par rader måste han ju ha. Han var en helt perfekt förstakanin, han var en kämpe och en otrolig vän. Varje år var det en ny sjukdom som slog till och vi var ständigt hos veterinären. När han var tre år fick han en obotlig ögoninfektion vilket innebar att ögonen ständigt rann och det kliade på honom. Så varje kväll satt jag, pappa och mamma och tvättade och kliade (pappa fjäskade även med en bit morot varje kväll). Vissa perioder var bättre och andra var värre. Utöver den här förbaskade infektionen fick han en ny åkomma varje år och han blev snart en kändis hos veterinären. Han klarade sig alltid galant och om inte vi hade känt att han klarade det och var nöjd med livet och lycklig hade vi självklart tagit bort honom tidigare, men han var en kämpe. Tillslut fick han en cancertumör i läppen och då valde vi att avliva. Det var oerhört svårt, men samtidigt ville vi inte att han skulle behöva lida. Han är oerhört saknad och det lär han alltid vara.
När jag fick Skutt var jag 6, nästan 7 år gammal. Mamma hade då en arbetskamrat som hade fått kaninungar. Jag hade velat ha en kanin ett tag då min vän Päpple hade och de var så mysiga. Jag kommer fortfarande ihåg när mamma berättade om ungarna och sa att jag kunde få en. Jag blev väldigt glad och vi åkte och hälsade på dem när de var väldigt små. vi bestämmde att jag skulle få en av de två bruna. Jag minns att det var 6 stycken ungar men kan bara komma ihåg "de två bruna" och "den brunvita". När ungarna var ca två veckor gamla dog mammakanin av ett huggorms bett. Efter det matades ungarna med flaska. När de var 8 veckor gamla åkte vi för att hämta den bruna kaninen. När vi kom dit fanns det en brun och en brunvit hona kvar. Det slutade med att den brunvita Lillaskuttan följde med oss hem, då de berättade att hon var den socialaste. Vid ca 3 månaders ålder visade sig Skuttan vara en Skutt. Efter det rullade livet på och han blev min bästa vän, även pappas tror jag. När första vintern kom flyttade han snart in när jag och pappa inte hade hjärta att ha honom ute i den kalla vintern. De sista åren var det faktiskt Skutt själv som bestämde när det var dags att flytta in, genom att mitt under våra TV-kvällar springa raka vägen upp för trappan och sätta sig där buren brukade stå. Mina föräldrar har verkligen varit fantastiska som tagit ansvaret över djuret de valde att gå med på. Han fick en underbar utebur som pappa byggde själv och de åkte in till alla dessa otaliga veterinärsbesök så fort det behövdes utan att tveka.
Som hoppkanin:
När jag upptäckte hoppningen (eller snarare min kära vän Päpple berättade om hoppningen) fick stackars Skutt börja hoppa. Han var aldrig någon stjärna, han tyckte helt ärligt inte ens det var roligt. Han ville mycket hellre ligga och mysa under soffbordet, bli kliad i ögonen och få en morot. Men jag släpade med honom och han gjorde snällt en halvhjärtad insats varje gång. Det var inte många gånger vi kom igenom banan och det var inte många hinder som stod upp när vi var klara, men jag var nöjd att jag fick tävla och det gjorde honom nöjd. Han blev väldigt glad när Ayax flyttade hem och han fick bli pensionerad från tävlingarna.
Ras: Vädurskorsning
Färg: Madagaskar brokad
Kön: Hane
Född: 2 Juni 2000 - 26 November 2008
Uppfödare: Bekant till mamma
Klassning SKHRF
Rak: Lätt
Krok: Lätt
Längd: Ej startad
Höjd: Ej startad
Om Skutt:
Skutten var min första kanin, och min bästa vän. Jag vet inte riktigt hur jag ska kunna beskriva honom för att göra honom rättvisa, men ett par rader måste han ju ha. Han var en helt perfekt förstakanin, han var en kämpe och en otrolig vän. Varje år var det en ny sjukdom som slog till och vi var ständigt hos veterinären. När han var tre år fick han en obotlig ögoninfektion vilket innebar att ögonen ständigt rann och det kliade på honom. Så varje kväll satt jag, pappa och mamma och tvättade och kliade (pappa fjäskade även med en bit morot varje kväll). Vissa perioder var bättre och andra var värre. Utöver den här förbaskade infektionen fick han en ny åkomma varje år och han blev snart en kändis hos veterinären. Han klarade sig alltid galant och om inte vi hade känt att han klarade det och var nöjd med livet och lycklig hade vi självklart tagit bort honom tidigare, men han var en kämpe. Tillslut fick han en cancertumör i läppen och då valde vi att avliva. Det var oerhört svårt, men samtidigt ville vi inte att han skulle behöva lida. Han är oerhört saknad och det lär han alltid vara.
När jag fick Skutt var jag 6, nästan 7 år gammal. Mamma hade då en arbetskamrat som hade fått kaninungar. Jag hade velat ha en kanin ett tag då min vän Päpple hade och de var så mysiga. Jag kommer fortfarande ihåg när mamma berättade om ungarna och sa att jag kunde få en. Jag blev väldigt glad och vi åkte och hälsade på dem när de var väldigt små. vi bestämmde att jag skulle få en av de två bruna. Jag minns att det var 6 stycken ungar men kan bara komma ihåg "de två bruna" och "den brunvita". När ungarna var ca två veckor gamla dog mammakanin av ett huggorms bett. Efter det matades ungarna med flaska. När de var 8 veckor gamla åkte vi för att hämta den bruna kaninen. När vi kom dit fanns det en brun och en brunvit hona kvar. Det slutade med att den brunvita Lillaskuttan följde med oss hem, då de berättade att hon var den socialaste. Vid ca 3 månaders ålder visade sig Skuttan vara en Skutt. Efter det rullade livet på och han blev min bästa vän, även pappas tror jag. När första vintern kom flyttade han snart in när jag och pappa inte hade hjärta att ha honom ute i den kalla vintern. De sista åren var det faktiskt Skutt själv som bestämde när det var dags att flytta in, genom att mitt under våra TV-kvällar springa raka vägen upp för trappan och sätta sig där buren brukade stå. Mina föräldrar har verkligen varit fantastiska som tagit ansvaret över djuret de valde att gå med på. Han fick en underbar utebur som pappa byggde själv och de åkte in till alla dessa otaliga veterinärsbesök så fort det behövdes utan att tveka.
Som hoppkanin:
När jag upptäckte hoppningen (eller snarare min kära vän Päpple berättade om hoppningen) fick stackars Skutt börja hoppa. Han var aldrig någon stjärna, han tyckte helt ärligt inte ens det var roligt. Han ville mycket hellre ligga och mysa under soffbordet, bli kliad i ögonen och få en morot. Men jag släpade med honom och han gjorde snällt en halvhjärtad insats varje gång. Det var inte många gånger vi kom igenom banan och det var inte många hinder som stod upp när vi var klara, men jag var nöjd att jag fick tävla och det gjorde honom nöjd. Han blev väldigt glad när Ayax flyttade hem och han fick bli pensionerad från tävlingarna.
Kullsyskon:
-Lillaskuttan, madagaskar, hona -?, madagaskar, hona -?, ?, hona -?, ?, hona -?, ?, hona |